Det är krig där, jag tar den vägen, säger 4-åringen på väg hem från dagis och springer i förväg hem. Väl hemma är Ninjago som kliver ur skorna med ninjasvärdet i handen för att kämpa mot de onda. När det är dags att sova är det istället Pippi som lägger sig med fötterna på huvudkudden. Denna fantasi gör mig förundrad ofta och får mig att känna mig inlåst och trist. Inte mindre inlåst känner jag mig när 10-åringen undrar om bibliotekarien har 365 stämplar eftersom hon ska kunna stämpla alla datum i böckerna. Som vuxen tycker jag att jag är begränsad och fantasilös. Men där mina barn ser svart och vitt ser jag grått vilket ger en behagligare tillvaro. Även om jag inte är Spindelmannen så ofta så var jag idag Pepparkakskvinnan som supersnabbt kavlade deg och var fett bra på det där med pepparkaksbak som min son uttryckte det. När sedan dottern berättade att hennes kompis påpekat att jag kan allt – baka så det blir supergott, sy, sticka och så är jag med på massa möten i jobbet och i fotbollsföreningen (superviktiga möten) – är det bara att gilla läget och ta på sig hjältedräkten.
Är detta Pepparkakskvinnan?
Imorgon är det dags att hänga med superhjältegänget the Fantastic Programmers på jobbet.
Företagsuniform: trikå och mantel
Så klart Andreas!
Härlig insikt! Funderar på hur man kan ta med detta i den kreativa processen på arbetet. Kanske som inspiration… hänga med ett gäng ungar med en frågeställning under en dag och inspireras av deras resonemang och påhittighet!
Det tror jag säkert Anna. Vi är så fast i våra mönster och normer så vi ser inte längre, ibland vill vi inte heller höra när de ifrågasätter saker. Sedan när Alexander allvarligt sa ‘Johannes kan inte måla mina naglar, han är ju kille’ blir vi upprörda även om det är vi som sätter normerna.
Jag blir verkligen avundsjuk på fantasin som jag helt verkar ha tappat.
[...] Sånt som intresserar mig som ledarskap, utveckling, sociala medier och annat. « Pepparkakskvinnan och the Fantastic Programmers [...]
[...] en del skolor runt om i Sverige. Man lär så länge man har barn skulle man också kunna säga. Jag lär mig på nytt och jag lär mig nytt. Ena dagen är det kolbindningar och valenselektroner. Nästa dag är det c’est bon, chocolat [...]